s-blocket
d-blocket motsvarar övergångsmetallerna där (n−1)d-orbitaler successivt fylls. Närliggande ns- och d-nivåer ger flera oxidationstal, komplexbildning, färgade joner och ofta katalytisk aktivitet. Konfigurationsundantag är vanligare här än i huvudgrupperna.
p-blocket
f-blocket innehåller lantanoider och aktinoider där (n−2)f-orbitaler fylls. De ritas ofta som två separata rader under huvudtabellen för att göra tabellen kompakt, men hör elektroniskt in mellan grupp 2 och d-blocket i period 6 respektive 7.
d-blocket
Ett s-underskal har en orbital och rymmer två elektroner, vilket ger två kolumner. p har tre orbitaler och rymmer sex elektroner, d fem orbitaler och tio elektroner, f sju orbitaler och fjorton elektroner. Blockens bredd speglar därför orbitalernas antal och Paulis uteslutningsprincip.
f-blocket
I huvudgrupperna är sambandet mellan block och valenselektroner ofta direkt. För övergångsmetaller och f-element kan både yttre s-elektroner och inre d- eller f-elektroner delta i kemi. Därför måste oxidationstillstånd och bindning beskrivas mer nyanserat än med enbart blocknamnet.
s-blocket
Blockindelningen visar hur kvanttal formar periodiska systemets geometri. Den förklarar varför vissa egenskaper återkommer, men tabellens faktiska placering tar också hänsyn till kemisk likhet och historisk konvention. Helium är det tydligaste exemplet: elektronkonfigurationen 1s² gör det till s-block i strikt orbital mening, medan det slutna skalet och den mycket låga reaktiviteten motiverar dess plats bland ädelgaserna i grupp 18.
f-blocket innehåller lantanoider och aktinoider där (n−2)f-orbitaler fylls. De ritas ofta som två separata rader under huvudtabellen för att göra tabellen kompakt, men hör elektroniskt in mellan grupp 2 och d-blocket i period 6 respektive 7.