Oxidationstal — Grundregler

Grundregler

I fasta ämnen kan ett uppmätt eller formellt medeloxidationstal dölja att olika atomplatser faktiskt har olika elektronmiljöer. Ett material som beskrivs med ett icke-heltaligt medelvärde behöver alltså inte betyda att varje enskild atom bär just den bråkdelen som verklig laddning. I blandvalenta oxider kan vissa metallcentra ligga närmare ett oxidationstillstånd och andra närmare ett annat, eller så kan elektronerna vara delokaliserade över kristallen. Spektroskopi och strukturdata behövs därför när man vill koppla den formella bokföringen till en fysisk elektronfördelning. Oxidationstal är mycket kraftfullt för reaktionsanalys, men det ersätter inte en kvantkemisk beskrivning av laddningstäthet och bindning.

Redoxkopplingen

I H₂O₂, vilket oxidationstal har syre och varför avviker det från den vanliga regeln −2?

Formell modell, inte fysisk laddningsmätning

Syre har −1 i peroxid. O–O-bindningen gör att de två syreatomerna delar den delen av elektronbokföringen lika, vilket ger peroxidens särskilda oxidationstal.

Övergångsmetaller

Oxidationstal är en formell bokföringsmetod för elektroner i föreningar. Det anger den laddning en atom skulle få om bindningselektroner tilldelades enligt bestämda regler, men är inte alltid lika med atomens verkliga partiella laddning.

Grundregler

Ett fritt grundämne har oxidationstal 0. Summan av oxidationstalen i en neutral förening är 0 och i en jon lika med jonens laddning. Fluor är nästan alltid −1, syre ofta −2 och väte ofta +1, men välkända undantag finns.